Ett regnigt Shanghai.
Tydligen regnar det idag, och är mulet. Och Shanghai är nog vackrare än på länge just precis nu.
Jag gick precis upp ur sängen för andra gången idag, gick endast upp för att gå på toaletten när jag vaknade, och det var en tripp på 3m då jag har en en suite. Jag tänkte att nu jäklar ska jag röka. Kanske inte det bästa när man mår krasst i magen, men det finns ju inte särskilt mycket kvar i den så att up'a matsmältningen verkade inte göra någon skillnad. Dock svimmade jag till lite på väg tillbaka från balkongen. Det betyder nog att jag inte ska åka till City Supermarket idag. Inte ännu åtminstonde.
När jag mår såhär tänker jag alltid på de som har anorexia, och blir självklart otroligt nedstämd. Det är så hemskt. Jag önskar att alla de skulle ha någon som skulle kunna krama dom och ta hand om dom, tala om att de är så otroligt fina, och främst att de kan och orkar bli friska. Det är en så hemsk sjukdom, helt ofattbar för någon som mig. Ändå har jag haft närstående som har drabbats av det, men som har "tillfrisknat" tack och lov. Dock går det väl aldrig att bli frisk från något sådant på riktigt? Att få ett "normalt" förhållande till mat någon mer gång? För oavsett om just de tvångstankarna försvinner, så ersätts de väl av andra tankar. Eller är det så? Jag vågar nästan inte fråga, det är så otroligt känsligt..
I högstadiet blev jag kallad anorexiaoffer på en alltför regelbunden basis. Det var främst en tjej som gjorde det, och jag tyckte synd om henne redan då, men det gjorde ju inte faktumet att jag lyckades få en skev bild på min egna kropp och på mitt födointag desto mindre. När jag gick i 7an var jag några centimeter över 170, och kunde fortfarande få på mig jeans jag hade haft när jag var 7/8 år gammal. Jag var smal. Men inte för att jag inte åt, utan för att det var så min kropp var. Inget mer och inget mindre.
Däremot skapades ett förhållande till mat som jag håller fast vid än idag. Ett förhållande som gör att jag äter ofta och mnycket, och gärna extremt onyttigt. Allt för att a) uppnå en normal vikt och b) hålla kvar den vikten. Senaste åren har jag varit mycket effektiv på punkt b). Så fort jag blir sjuk eller stressad går jag lätt ner, men jag vet vad som krävs för att gå upp igen. Men är det normalt? Nej. Däremot så är jag på något konstigt vänster otroligt tacksam över att ha just det här problemet. Och inte ha det motsatta problemet, att kämpa för att gå ner i vikt.
Min fysik klarar inte av ett normalt födointag, jag måste kontrollera mitt blodsocker lite för ofta för att det vore möjligt. Däremot mår jag riktigt bra av att äta hälsosam mat, förutom faktumet att jag snabbt går ner några kilo.
Så fort jag kan äta igen vet jag att jag har ett par kilo att ta igen, och det kommer jag att göra.
Men de där ute som kämpar för att bli av med sina kilon, och gör det genom att svälta sig själva; er skulle jag vilja krama en lång stund. Och säga att ni är fina precis som ni är! För det är vi alla, oavsett vad någon annan miserabel människa säger..
Jag gick precis upp ur sängen för andra gången idag, gick endast upp för att gå på toaletten när jag vaknade, och det var en tripp på 3m då jag har en en suite. Jag tänkte att nu jäklar ska jag röka. Kanske inte det bästa när man mår krasst i magen, men det finns ju inte särskilt mycket kvar i den så att up'a matsmältningen verkade inte göra någon skillnad. Dock svimmade jag till lite på väg tillbaka från balkongen. Det betyder nog att jag inte ska åka till City Supermarket idag. Inte ännu åtminstonde.
När jag mår såhär tänker jag alltid på de som har anorexia, och blir självklart otroligt nedstämd. Det är så hemskt. Jag önskar att alla de skulle ha någon som skulle kunna krama dom och ta hand om dom, tala om att de är så otroligt fina, och främst att de kan och orkar bli friska. Det är en så hemsk sjukdom, helt ofattbar för någon som mig. Ändå har jag haft närstående som har drabbats av det, men som har "tillfrisknat" tack och lov. Dock går det väl aldrig att bli frisk från något sådant på riktigt? Att få ett "normalt" förhållande till mat någon mer gång? För oavsett om just de tvångstankarna försvinner, så ersätts de väl av andra tankar. Eller är det så? Jag vågar nästan inte fråga, det är så otroligt känsligt..
I högstadiet blev jag kallad anorexiaoffer på en alltför regelbunden basis. Det var främst en tjej som gjorde det, och jag tyckte synd om henne redan då, men det gjorde ju inte faktumet att jag lyckades få en skev bild på min egna kropp och på mitt födointag desto mindre. När jag gick i 7an var jag några centimeter över 170, och kunde fortfarande få på mig jeans jag hade haft när jag var 7/8 år gammal. Jag var smal. Men inte för att jag inte åt, utan för att det var så min kropp var. Inget mer och inget mindre.
Däremot skapades ett förhållande till mat som jag håller fast vid än idag. Ett förhållande som gör att jag äter ofta och mnycket, och gärna extremt onyttigt. Allt för att a) uppnå en normal vikt och b) hålla kvar den vikten. Senaste åren har jag varit mycket effektiv på punkt b). Så fort jag blir sjuk eller stressad går jag lätt ner, men jag vet vad som krävs för att gå upp igen. Men är det normalt? Nej. Däremot så är jag på något konstigt vänster otroligt tacksam över att ha just det här problemet. Och inte ha det motsatta problemet, att kämpa för att gå ner i vikt.
Min fysik klarar inte av ett normalt födointag, jag måste kontrollera mitt blodsocker lite för ofta för att det vore möjligt. Däremot mår jag riktigt bra av att äta hälsosam mat, förutom faktumet att jag snabbt går ner några kilo.
Så fort jag kan äta igen vet jag att jag har ett par kilo att ta igen, och det kommer jag att göra.
Men de där ute som kämpar för att bli av med sina kilon, och gör det genom att svälta sig själva; er skulle jag vilja krama en lång stund. Och säga att ni är fina precis som ni är! För det är vi alla, oavsett vad någon annan miserabel människa säger..
Kommentarer
Trackback
